Det känns som man bara stöter på människor. Som är bossig och dryg och som alltid ska överrösta. När man möter sådan människor men som har dålig attityd och allmänt kall som människa. Vad ska man säga i dom läggerna? Ska man säga något i det läget? Sådan människa krymper ner mig totalt. Sådan människa kan gör mig jätte förstummad och sur, förstör min dag totalt. Tack din jävla människa ....

Jag börja se mer nu och börjar se mönster. Med vilka människor jag har problem med och som jag för det mesta inte ringer till.... Det är dom som över domenrar mig...över röstar mig...ja bestämmer... Hatar i dom situationen att inte kunna vara mig själv och rättar mig själv/anpassar mig till dom för att göra dom glada... Usch hatar det här... Det här kryper ner mig totalt. Jag hoppas att jag får ett slut på det här. Jag vill inte vara en myra som folk kan trampa på. Hoppas det blir bra snart......jag vill älska mig själv att det är okej att bra tystlåten person. Men även att jag vill kunna stå mig i alla situationer...

I alla lägen är det inte bara det. Vilket ni aldrig förstår. För jag är livrädd. Att bara få uppmärksamheten. Att prata känslor och om mig själv. Att yttra mig om saker tillexempel Vad jag tycker.... Har jag svårt för. Jag har med krav och krav från andra. Att man måste vara framåt och social bland människor. Att man måste prata. Du annar jag kan inte vara mig själv någonstans. För jag är inte pratare... Eftersom folk tror och tänker hela tiden....nu är hon sur och nu mår hon dåligt. Bara för man inte säger ngt behöver det inte betyda att jag sur. Jag är ingen pratare helt enkelt och jag pratar när jag vill och när jag känner att jag har ngt vettigt och säga. Min tystnad får ni tolka hur ni vill. Puss

Det har jag alltid gjort sen mellan och högstadiet och jag har väl mina anledningar och även om det är litet för er så är det ändå stort för mig. Mellanstadiet var det en kille klassen som höll på hela tiden även om jag sa sluta och lägga av, så höll han fortfarande på. Jag kanske varför otydlig? Han tafsa och kommentera min kropp hela tiden på negativt sätt. Viska saker i mina öron... Usch jag mår illa av att tänka på det... Det är svårt när det finns i mina tankar dagligen...

Sen den dagen jag var i simhallen med min syster. Vi gick för att bubbla. Sen kom det 2 killar o satte sig bredvid mig. Hur gamla kunde det vara 18-23 typ. Där satt dom o tafsa av allt det kunde komma åt. Jag slet bort deras händer. Men dom satt som klister.... Dom höll på hel tiden. Jag tror jag nästan satt i Emmes knä av när dom höll på..


Början av högstadiet vi var på Mix metapol. Da bazz var där. Jag dansa hoppa och skojsa. Jag tror jag var med syster, hennes kompis och jag var med Marina?
Det kom män bakom oss o en av dom kom väldigt nära o tryckte sin sak på min bak. Stel frysen som en pinne var jag..... Nej det var inte mysigt. Det var snarare vidrigt!!!! Hata hata!! Jag ville verkligen inte ha honom när mig i överhuvudtaget....


Män är äckliga svin.... Hata hata hata...

Jag blev nog allt vuxnare... Då jag tog till insikt att päronen hade mycket att stå i och jag inte hare dom till hands mer. Att focusen var på mina syskon. Att den stora och den minsta måste prioreras först... Dom säger att dom mår dåligt medans jag inte säger ngt. Klart att det är svårt att förstå. Men samtidigt bör ni veta att jag är olik dom... I så mycket...vuxna känner deras barn.

Jag fick ta tag i saker i det själv. Att ta tag i kurator i högstadiet och psykolog nu i mina 22 dagar. Det gjorde jag själv. Ingen annan mer än jag kan fixa så att jag mår bra. Det är bara jag. Det tog jag till insikt tidigt. Jag växte o växte... Sen flytta min trygghet ut och flytta till Norrköping. Det drog mig ner i mörker och jag glömde att andas för ett tag. Men klev jag upp sakta upp själv. Jag börja laga mat hemma, tog disken hämta posten, cykla iväg, skrev in mig på arbetsförmedlingen, gick på jobbcoach, jag fick jobb till slut och flytta hemifrån. Där kom även verkligheten ifatt en. Men löste sig. Allting löste genom att fixa saker själv och inte vänta på att ska komma till en själv. Ja.... Jag har fixat det själv. Samt att åka iväg på föräldrargrupp och babycafe nu. Jag har aldrig och är inte bekväm med det. Men det för att jag måste för Tindra skull, så att hon blir som jag livrädd för sociala och människor. Allt gör jag för henne och det får mitt bajshuvud säga vad den vill....

Har nog varit att flytta hemifrån.... Att hitta mig och respekterat mig och det har gjort att jag har hittat mig själv idag <3 jag känner mig själv mer än någonsin <3... Tack mig själv och andra <3

Jag är så jäkla rädd.... Att ni inte ska älska mig något mer... Bara för jag inte är som er och för att jag kanske inte alltid tycker som ni.... Jag är så jäkla rädd att vara annorlunda.... Det är så fel så fel :-/

Ni/Du säger att jag inte vet ingenting och jag förstår ingenting... Jag tror vi har något gemensamt där....för det gör inte du heller. Visslingen är det väl mitt fel för jag säger ingenting. Vi två är olika du och jag. Du har den förmågan att prata och förklara och prata om dina känslor. Det kan inte jag för jag har aldrig gjort det, aldrig någonsin inte i grupp, inte ensam med någon.... Inte ens för min egen familj för jag är så jäkla rädd du annar inte..... Att sitta bli dumförklarad, vissa himlar med ögon, igen respons (att ni har lyssnat), att ngn inte förstår och hänger på så höjer man röster/ryter mot en , att inte bli lyssnad på och att bli avpruten och över pratad är nog det värsta tror jag och att prata åt än... Det gör mig osäker och vet inte alls vad jag ska säga i dom läggerna... Det gör mig stummare...och väcker massa tankar om vad ni tycker om mig....min osäkerhet och självkänslan bara växer. Plus allt det där med M jag tar det mycket personligt för jag är exakt likadan. Ni sitter o klagar hur hon är och framför allt som person att det inte är bra att vara inåt bunden person(eller vad man vill kalla det) med mera med mera..... Klart att det är inte bra... Men det är sådan vi är jag är sån....jag är en grubblade/tänkare istället för talare.... Och man kanske får dra ut vissa svar på tal.... Man måste kanske ibland fråga och mer djupare.... Svårt att förklara men.... Jag har även haft denna fråga... Är det något fel på mig? Varför är jag annorlunda? Varför säger jag ingenting? Jag har nog haft samma frågor som ni som ni har i mot mig och M vi vet nog våra problem mer än du/ni tror....Förlåt.... :-/