Jag skulle vilja vara sådan som kan stå på mig och säga vad jag tycker och inte vara rädd för att prata. Prata rent allmänt är en stress för mig. Som inte dom närmaste inte riktigt kan förstå. Därför blir jag oftast för stummad i alla lägen. I dom till ställningarna då man kanske vara i grupp och prata. Det kan vara bland okända människor även dom som jag bryr mig och min familj, släktingar ja olika. Det kan bero på vissa saker. Som har skrämt mig och som jag har upplevt hur en nära har blivit bemött på olika sätt. Samt att ngn kanske har pratat åt mig o dom lägerna som har gjort att jag har krympt som människa. Även om det kanske inte har menat på det sättet så har det ändå blivit fel totalt.... Ahja det är bra starta om och försöka hitta tillbaka på ngt sätt. Puss

Det känns som man bara stöter på människor. Som är bossig och dryg och som alltid ska överrösta. När man möter sådan människor men som har dålig attityd och allmänt kall som människa. Vad ska man säga i dom läggerna? Ska man säga något i det läget? Sådan människa krymper ner mig totalt. Sådan människa kan gör mig jätte förstummad och sur, förstör min dag totalt. Tack din jävla människa ....

Jag börja se mer nu och börjar se mönster. Med vilka människor jag har problem med och som jag för det mesta inte ringer till.... Det är dom som över domenrar mig...över röstar mig...ja bestämmer... Hatar i dom situationen att inte kunna vara mig själv och rättar mig själv/anpassar mig till dom för att göra dom glada... Usch hatar det här... Det här kryper ner mig totalt. Jag hoppas att jag får ett slut på det här. Jag vill inte vara en myra som folk kan trampa på. Hoppas det blir bra snart......jag vill älska mig själv att det är okej att bra tystlåten person. Men även att jag vill kunna stå mig i alla situationer...

I alla lägen är det inte bara det. Vilket ni aldrig förstår. För jag är livrädd. Att bara få uppmärksamheten. Att prata känslor och om mig själv. Att yttra mig om saker tillexempel Vad jag tycker.... Har jag svårt för. Jag har med krav och krav från andra. Att man måste vara framåt och social bland människor. Att man måste prata. Du annar jag kan inte vara mig själv någonstans. För jag är inte pratare... Eftersom folk tror och tänker hela tiden....nu är hon sur och nu mår hon dåligt. Bara för man inte säger ngt behöver det inte betyda att jag sur. Jag är ingen pratare helt enkelt och jag pratar när jag vill och när jag känner att jag har ngt vettigt och säga. Min tystnad får ni tolka hur ni vill. Puss

Det har jag alltid gjort sen mellan och högstadiet och jag har väl mina anledningar och även om det är litet för er så är det ändå stort för mig. Mellanstadiet var det en kille klassen som höll på hela tiden även om jag sa sluta och lägga av, så höll han fortfarande på. Jag kanske varför otydlig? Han tafsa och kommentera min kropp hela tiden på negativt sätt. Viska saker i mina öron... Usch jag mår illa av att tänka på det... Det är svårt när det finns i mina tankar dagligen...

Sen den dagen jag var i simhallen med min syster. Vi gick för att bubbla. Sen kom det 2 killar o satte sig bredvid mig. Hur gamla kunde det vara 18-23 typ. Där satt dom o tafsa av allt det kunde komma åt. Jag slet bort deras händer. Men dom satt som klister.... Dom höll på hel tiden. Jag tror jag nästan satt i Emmes knä av när dom höll på..


Början av högstadiet vi var på Mix metapol. Da bazz var där. Jag dansa hoppa och skojsa. Jag tror jag var med syster, hennes kompis och jag var med Marina?
Det kom män bakom oss o en av dom kom väldigt nära o tryckte sin sak på min bak. Stel frysen som en pinne var jag..... Nej det var inte mysigt. Det var snarare vidrigt!!!! Hata hata!! Jag ville verkligen inte ha honom när mig i överhuvudtaget....


Män är äckliga svin.... Hata hata hata...

Jag blev nog allt vuxnare... Då jag tog till insikt att päronen hade mycket att stå i och jag inte hare dom till hands mer. Att focusen var på mina syskon. Att den stora och den minsta måste prioreras först... Dom säger att dom mår dåligt medans jag inte säger ngt. Klart att det är svårt att förstå. Men samtidigt bör ni veta att jag är olik dom... I så mycket...vuxna känner deras barn.

Jag fick ta tag i saker i det själv. Att ta tag i kurator i högstadiet och psykolog nu i mina 22 dagar. Det gjorde jag själv. Ingen annan mer än jag kan fixa så att jag mår bra. Det är bara jag. Det tog jag till insikt tidigt. Jag växte o växte... Sen flytta min trygghet ut och flytta till Norrköping. Det drog mig ner i mörker och jag glömde att andas för ett tag. Men klev jag upp sakta upp själv. Jag börja laga mat hemma, tog disken hämta posten, cykla iväg, skrev in mig på arbetsförmedlingen, gick på jobbcoach, jag fick jobb till slut och flytta hemifrån. Där kom även verkligheten ifatt en. Men löste sig. Allting löste genom att fixa saker själv och inte vänta på att ska komma till en själv. Ja.... Jag har fixat det själv. Samt att åka iväg på föräldrargrupp och babycafe nu. Jag har aldrig och är inte bekväm med det. Men det för att jag måste för Tindra skull, så att hon blir som jag livrädd för sociala och människor. Allt gör jag för henne och det får mitt bajshuvud säga vad den vill....