Jag blev nog allt vuxnare... Då jag tog till insikt att päronen hade mycket att stå i och jag inte hare dom till hands mer. Att focusen var på mina syskon. Att den stora och den minsta måste prioreras först... Dom säger att dom mår dåligt medans jag inte säger ngt. Klart att det är svårt att förstå. Men samtidigt bör ni veta att jag är olik dom... I så mycket...vuxna känner deras barn.

Jag fick ta tag i saker i det själv. Att ta tag i kurator i högstadiet och psykolog nu i mina 22 dagar. Det gjorde jag själv. Ingen annan mer än jag kan fixa så att jag mår bra. Det är bara jag. Det tog jag till insikt tidigt. Jag växte o växte... Sen flytta min trygghet ut och flytta till Norrköping. Det drog mig ner i mörker och jag glömde att andas för ett tag. Men klev jag upp sakta upp själv. Jag börja laga mat hemma, tog disken hämta posten, cykla iväg, skrev in mig på arbetsförmedlingen, gick på jobbcoach, jag fick jobb till slut och flytta hemifrån. Där kom även verkligheten ifatt en. Men löste sig. Allting löste genom att fixa saker själv och inte vänta på att ska komma till en själv. Ja.... Jag har fixat det själv. Samt att åka iväg på föräldrargrupp och babycafe nu. Jag har aldrig och är inte bekväm med det. Men det för att jag måste för Tindra skull, så att hon blir som jag livrädd för sociala och människor. Allt gör jag för henne och det får mitt bajshuvud säga vad den vill....